Söderandan?
fick jag plötsligt se ett bekant ansikte. "Hej, hallå där!"
ropade jag till mannen som var ute och gick med sin fru.
Min man bara stirrade och den andra mannens fru tittade
undrande på mig. Själv såg jag att han inte riktigt kunde
placera mig. "Busshållplatsen" sa jag och då sken han upp.
Vi stod varje morgon vid busshållplatsen där jag bodde för
några år sen och pratade om allt möjligt. Han är polis vid
SÄPO och vi pratade om våra jobb, jag om invanrarbarnen
i förorten och han om sitt. Eftersom vi bara börjat prata så
där på gatan visste jag inte vad han hette och efter något
års pratande kändes det dumt att fråga. Därför ropade jag
bara "Hej, hallå där!". Det var kul att ses igen.
Jag har genom åren fått flera trevliga buss/T-banevänner.
En städerska på Grand Hotel kunde berätta vilka olika
superkändisar från hela världen som bodde där. Hon
var väldigt mån om att inte berätta några skandaler.
Trist för mig.
En annan dam blev jag nästan bästis med. Vi åkte
varje morgon i 5-6 års tid med samma buss. Vi följde
varandras glädje och sorg. Plötsligt i somras såg jag
henne i en butik i Norrtälje. Vi föll varandra om halsen
och blev så glada.
Varför tror folk att det är så kallt och anonymt i Stockholm?
Jag som är född här upplever det inte alls så. Se bara på
Lisas Cafe. Där pratar alla med varandra.